I Dagens industri den 25 mars 2022finns följande artikel av Ellen Gustafsson som är värd att citeras. Inte minst i skuggan av Rysslands krig i Ukraina.:
”Få saker är så viktiga för ett samhälle som en fungerande energiförsörjning. Därför är det allvarligt att Europa till stor del är beroende av Putins fossila bränslen för att värma sina hem och för att industrin ska gå runt, skriver Ellen Gustafsson, miljö- och klimatansvarig, Timbro.
Mer än hälften av EU:s totala energibehov möts genom import, och Ryssland är den största leverantören. De står för nästan 30 procent av EU:s import av råolja, runt 40 procent av den importerade naturgasen och hälften av importen av kol.
Att vara beroende av import är inte något negativt i sig. Handel mellan länder berikar världen och gör oss mer motståndskraftiga, även i kriser. Problemet är att Ryssland i flera decennier har använt sin fossila energi som ett medel för att främja sina utrikespolitiska intressen.
Genom det statliga gasbolaget Gazprom har Ryssland vid flera tillfällen pressat Ukraina genom strypta gasleveranser eller chockhöjda priser. Andra gånger har gas exporterats med kraftiga vänskapsrabatter till moskvastödda utbrytarregioner i Georgien och Moldavien. Även EU har påverkats av det ryska maktspelet med energin. I höstas pekades minskade gasleveranser från Ryssland ut som en bidragande orsak till Europas höga elpriser, som skulle sätta press på Tyskland att godkänna gasledningen Nordstream 2.
Europa behöver bli kvitt sitt beroende av rysk energi. Inte bara för att minska sin egen sårbarhet, utan också för att bromsa finansieringen av den ryska krigföringen i Ukraina. EU-kommissionen har presenterat en plan för minskad rysk import, som bland annat utgår från ökad energieffektivisering och ett skifte mot andra leverantörer. Men minskat beroende kräver också mer elproduktion. Förutom förnybart gäller det även kärnkraft, som kan ersätta rysk gas och kol som planerbar energikälla.
På marknaden finns både pengar och intresse för sådana investeringar. Nyligen rapporterade Dagens Industri (14/3) om ett nytt bolag som ska etablera små modulära reaktorer i Sverige. Det som står i vägen för att reaktorerna ska kunna komma på plats redan om några år är förlegad lagstiftning. I dag får det bara finnas tio reaktorer i Sverige, och de får dessutom bara stå på de tre platser i landet där det redan finns kärnkraft. Det är politiska hinder som underminerar fördelarna med den nya kärnkraftstekniken.
Trots att det finns ett stort behov av mer ren elproduktion försöker kärnkraftskritiker använda kriget i Ukraina som ett slagträ mot reaktorer. Men att göra sig oberoende av Ryssland och samtidigt utesluta kärnkraften är en ekvation som inte går ihop. Kärnkraften står för en fjärdedel av EU:s totala elproduktion – som till 40 procent är fossil – och strax under hälften av all koldioxidfri el. Fortsatt politiskt kärnkraftsmotstånd skadar Sverige och resten av Europa.
Det europeiska beroendet av Ryssland går inte att förklara från första början utan det politiska motståndet mot kärnkraften. De senaste åren har en våg av nedläggningar av reaktorer svept över Europa. Sedan millennieskiftet har motsvarande 6 procent av EU:s elproduktion försvunnit på grund av att kärnkraft stängts ned i förtid. I Sverige ligger politiska beslut bakom nedstängningen av sex reaktorer under samma period, motsvarande halva Sveriges kärnkraftsflotta. Bara sedan 2015 har fyra reaktorer stängts ned.
Utfasningen av ren planerbar energi från reaktorer har banat väg för ett större europeiskt beroende av fossila bränslen, så också i Sverige. Förra året eldades mer olja i Karlshamnsverket, som är tänkt att vara en effektreserv, än på över tio år. Förutom att de fossila importerna till Europa håller dörren öppen för ryskt inflytande och är dåliga för klimatet, är de också dyra. Eftersom det dyraste energislaget bestämmer priset på elmarknaden, driver beroendet av fossila bränslen upp elpriserna.
Tyskland är ett skräckexempel på vad den politiska nedläggningen av kärnkraft leder till. I omställningen av energisystemet har snart alla landets reaktorer stängts ned. Det har gjort tyskarna ännu mer beroende av rysk gas för sin energiförsörjning. Vartannat tyskt hushåll värms upp med gas, som även står för 15 procent av elproduktionen, och hälften av all gas kommer från Ryssland. Efter Tysklands beslut att stoppa den ryska gasledningen Nordstream 2 är nedstängningen av de tre sista reaktorerna till årsskiftet ännu mer oroväckande. Samtidigt äventyras klimatmålen. Förra året ökade Tysklands koldioxidutsläpp med mer än 4 procent och det berodde främst på energisektorn.
Ett annat talande exempel är Belgien, där regeringen tidigare beslutat att stänga samtliga reaktorer till 2025. I dag står kärnkraften för hälften av landets elproduktion och var tänkt att ersättas med bland annat gas. Men på grund av kriget i Ukraina, och för att minska beroendet av fossila bränslen, meddelade den belgiska regeringen häromdagen att den planerade nedstängningen skjuts upp med tio år.
En av invändningarna som kärnkraftsmotståndare basunerat ut den senaste tiden, däribland energiminister Khashayar Farmanbar, är att Sverige är beroende av ryskt uran. Det stämmer inte. Tidigare skulle omkring en femtedel av Vattenfalls leveranser av kärnbränsle komma från Ryssland, men redan samma dag som den ryska invasionen påbörjades meddelade bolaget att de stoppar alla planerade leveranser av ryskt kärnbränsle. Enligt Vattenfall påverkar det inte driften av verksamheten eftersom det finns många andra leverantörer. Försörjningstrygghet vad gäller bränsle är inbyggt i kärnkraftssektorn.
Det är samtidigt komiskt att de som hävdar att Sverige är beroende av Ryssland för kärnbränsle också har gjort allt i sin makt för att se till att det skulle bli så. Sverige har nämligen goda möjligheter att tränga undan ryskt uran alldeles på egen hand. I vår berggrund finns hela 80 procent av EU:s uranfyndigheter. Trots det gjorde regeringen det förbjudet att bryta uran i Sverige 2018.
Kärnkraften behövs för att minska Europas beroende av Putin. Genom de europeiska elkablarna kan Sverige bidra till minskat ryskt beroende på marginalen. Den import av rysk gas och kol som trängs undan genom att exportera fossilfri el till exempelvis Tyskland och Litauen är både klimatsmart, billigare och gör Europa mindre sårbart.
De politiska hinder som står i vägen för ny kärnkraft har länge varit ett hot mot vår energiförsörjning. Numera är de också ett säkerhetspolitiskt hot.”
/ Ellen Gustafsson, miljö- och klimatansvarig, Timbro