Vad händer med journalistiken som ska vara oberoende, källkritisk och alltid redo att granska? Vad händer med politiken som ska fatta viktiga beslut som påverkar vår framtid? Vad skulle vi vara utan sociala medier?
Kravet på klimatets diktatur framkommer lite då och då i media. Miljöpartiets Per Holmberg har spekulerat i dessa termer, i en debattartikel i Expressen i januari i år uppmanande 87 influencers Stefan Löfven att släppa taget om väljarstödet och köra över folket på grund av deras klimat katastrofala vanor. Från politiker haglar förbudskraven, vi ska inte köra bil med fel bränsle, men helst med el och allra helt inte alls. Vi ska inte flyga och absolut inte ifrågasätta vad klimatforskare säger. Medierna har också blivit mer politiska genom att de låter politiken bestämma sanningen och rapporterar därefter. Det är en av förklaringarna till att bara den ena sidan av myntet speglas trots att misstro, klyftor och maktlöshet skapas. Sveriges åsiktskorridor som professor Henrik Ekengren Oscarsson så tydligt påvisat har strypt mycket av samhällsdebatten. Klimatet är ett tydligt område där det inte är tillåtet att ifrågasätta såsom FNs klimatpanel IPCC presenterar krisen. Den politiska strategin är internationellt fastlagd och i Sverige bygger den på ett undergångsscenario där människan är den stora boven som kan förgöra jorden, samtidigt som samma människa ska rädda den. En märklig utgångspunkt kan man tycka eftersom visionen mera borde vila på teknikutveckling, framtidstro och en gemensam vilja till nya idéer för att ändra våra sociala mönster utifrån de olika förutsättningar vi har i vardagslivet beroende på var vi bor i landet.
Det är alltså tabu att säga att klimatkrisen inte är så djupgående som beskrivs. Alla förslag som regeringen tar fram som höghastighetståg, skyhöga bensinpriser, elbilar, eller förbud mot forskning på kärnkraft bör inte ifrågasättas. Då stämplas du som en klimatförnekare. Hade vi inte haft sociala medier har inget annat budskap kommit fram än just det som regeringen vill inpränta i oss. Klimatets diktatur är med andra ord inte så förfärligt långt borta. Det finns områden där diktaturen kommit särskilt långt och jag belysa ett tydligt exempel nämligen vindkraften!
Svenska politikers tro på vindkraftens möjligheter har de byggt upp med en stor ensidig satsning på forskning om vindkraft. De har också byggt upp den genom exploatering av främst Norrland. Redan Axel Oxenstierna fastslog på 1600-talet att ”I Norrland hava vi ett Indien om blott vi förstår att bruka det.” Det har man verkligen förstått på högsta politiska nivå. Det är inte så att människor i allmänhet står och jublar över dessa gigantiska vindkraftparker som byggs runt om i landet. Det är inte mysigt och rofullt att bo vid stora vindkraftverk. Ljudet är ett stort problem det kan nå mellan 30 – 60 km. Många forskare varnar för ljudet som ett stort hälsoproblem både för människor och djur, men ingen ansvarig bryr sig. Människor protesterar, de ser sin livsmiljö försämras, de ser naturen förstöras och djuren försvinner. Vindkraftverken är också giljotiner för fåglar, fladdermöss och dödar tonvis med insekter. Men ingenting hjälper. Lokalmedia kan spegla människors kamp men sällan i riksmedierna. En del kommuner lyssnar på sina invånare och säger nej till vindkraftparker, andra kommuner struntar helt i vad befolkningen tycker.
För att underlätta för vindkraftens expansion hjälper regering och riksdag till. De har luckrat upp miljölagstiftningen till förmån för vindkraft. För att inte få bygga ska det vara särskilda skäl för kulturmiljö och natur. Vad detta är för särskilda skäl är svårt att utröna. På Ölands kulturarv med rikt fågelliv Allvaret står vindkraftverk. I Norberg vid Målarberget byggs nu en stor vindkraftpark trots att det går tre flyttfågelsträck samt att skogen är full av värdefull kulturhistorisk mark med bland annat masugnar från 1100-talet. Målarberget borde också ha fått nej med anledning av att det ligger mitt emellan två tätorter, bara några kilometer ifrån båda. Men vindkraften är aldrig något problem, snarare folket som protesterar. Av den anledningen har nu regeringen tagit fram ett förslag som ska avskaffa det kommunala vetot. Argumentet är att det är så påfrestande för politikerna som får ta emot så mycket ilska och frustration. Att riksmedierna inte lyfter fram människors kamp mot vindkraften har flera förklaringar. Ett är förstås att rikspolitikern inte är intresserade av protesterna, de gör istället allt för att tysta ner dem. Ett annat skäl är att där rikspolitiker bor tillsammans med en stor del av journalistkåren, är det förbjudet med vindkraft. Enligt miljöbalken för det inte byggas vindkraft i Stockholm, Göteborg, Malmö och Mälardalen. De flesta har säkert bara sett ett vindkraftverk på bild.
Sverige är också det enda landet i världen där staten betalar stora subventioner till vindkraftsbyggen. Det har emellertid inte varit tillräckligt för att göra vindkraften lönsam, så nu är det mest utländska riskkapitalister som köper upp vindkraftparkerna. När subventionerna är uttagna så tvingas Vattenfall ta över förlustaffärerna. Norge som lyssnar på sina kommuner slutar bygga vindkraft på land, men kan däremot bygga i Sverige eftersom det är mer lönsamt.
Klimatdiktaturen är med andra ord oerhört närvarande när det gäller vindkraftsindustrin. Med en stenhård statlig styrning som urholkar demokratin och det kommunala självstyret, med en politiskt styrd forskning och en lagstiftning som gynnar vindkraften tillsammans med en tystnadskultur som slår igenom också inom medierna uppfyller vi många av kraven på diktatur.
Kör över folket uppmanade alltså 87 influencers Stefan Löfven, Miljöpartiet är inne på samma linje. Precis som i frågan om invandringen där folket delades upp i goda människor och rasister, delar klimatfrågan upp människor i upplysta och förnekare. Flera medier anser inte att det finns någon som helst anledning att lyfta fram klimatförnekares åsikter. I en levande demokrati förutsätts samtal, olika idéer som bryts, frihet att tycka olika och inte minst vetenskaplig frihet. Har vi det i Sverige? Det obehagliga i allt detta är att medierna inte granskar eller ifrågasätter den politiska strategin utan de köper den till fullo. Ett ensidigt budskap om klimatkrisen sprids ut över landet. I den politiska och mediala strategin finns också Greta Thunberg. En fantastisk sextonåring som i egenskap av sitt brinnande engagemang lyckat nå ut i hela världen. Hon är exceptionellt duktig och förtjänar både många spaltmeter och hyllningar.
Greta Thunberg har dock mot sin egen vilja hamnat i kläm mellan de krafter som tycker olika om klimatkrisen. Hon har också blivit ett redskap för regering och medier för att trumma ut ett gemensamt budskap. Hyllningarna vet inga gränser. Stefan Löfven nämner henne i nästan alla tal, energiminister Anders Ygeman vill döpa en stjärna efter henne och journalisterna hittar snart inte orden för att beskriva hennes ”enorma kraft”.
DN:s kulturchef Björn Wiman beskriver henne i sin söndagskrönika den 29/9 efter hennes tal i FN. ”Jag hörde hennes tal i direktsänd radio, i en av de fossila samhällets minst smickrande miljöer: en bilkö. Precis som många andra drabbades jag hårt nästan fysiskt, av hennes ord. Kan man uttrycka sig så kompromisslöst i stora sammanhang? Kan en sådant magnifikt patos tas på allvar i en blaserad bilvärld?” Och han fortsätter: ”Hon och hennes rörelse hämtar sin energi från en roll som vi känner igen från uråldriga berättelser – från Bibelns profeter och den upproriska Antigone till helgonlegenden om Jeanne d`Arc och Lisbet Salander i den digitala tidsålderns ikonografi.”
Björn Wiman har som många andra i hans skrå anslutit sig till klimatrörelsen. De skapar hjältar i sin kamp om folks åsikter! Henrik Ekengren Oscarsson har också gjort en studie på beundrande människor i Sverige. Han ger följande ledord för beundran; ”Frälsning, medlidande, förlåtelse, sanning, tröst, insikt, värdighet, hågkomst och bekräftelse.” Ekengren Oscarsson konstaterar att de personer vi beundrar kan vara en spegling av tidsandan, en allmän opinion eller kollektiva uppfattningar. Greta Thunberg motsvarar allt detta. Vad händer med journalistiken som ska vara oberoende, källkritisk och alltid redo att granska? Vad händer med politiken som ska fatta viktiga beslut som påverkar vår framtid? Vad skulle vi vara utan sociala medier?
20 oktober 2019
/ Lotta Gröning
”For Future”
