Vindkraft och pengar – Viksjö, Ranasjö

Satsningen på vindkraft världen över drar till sig intressenter av allehanda slag. Det finns pengar att hämta för alla såsom projektörer, markägare, konsulter, leverantörer, jurister och kapitalförvaltare samt även brottslingar som i fallet Viksjö. Pengar finns också att hämta om man kan hantera tillståndsprocessen till sin fördel. Vår livsmiljö och natur har blivit en handelsvara för riskkapitalister varav ett flertal är utländska.

De som får betala kalaset är elkonsumenter samt de som drabbas av den landgrabbing ( markrofferi) som pågår i vindkraftens tecken. Jag kallar det för landgrabbing därför att konsekvensen är att många människors och även djurs livsmiljö drabbas av oönskade konsekvenser i form av störande ljud, blinkande lanternor, iskast och ett omfattande nät av vägar och kraftledningsgator som tar stora skogsområden i anspråk. Tillika är denna energikälla en av de sämsta som vi brukar och ger en rad oönskade effekter för landets andra energiproducenter, inte minst för Sollefteå stads eget kraftverk.

Jag har på nära håll följt projektet Ranasjöhöjden som numera drivs av vindhussen Flodin ( epitetet tagit från dagspressen) och bolaget Arise Detta projekt är lokaliserat nära Fjällsjöälvens dalgång med många närboende. Det finns därför uppenbara risker för oönskade bullereffekter för de som bor där. De olika beräkningar rörande bullernivåer som redovisats under årens lopp har visat en märklig utveckling. Under en tid på ca 5 år har storleken på vindkraftverken vuxit från 3 till 6 MW samtidigt har den s. k. källstyrkan (bullret) ökat från 105 till 108 dBA. Det uppseendeväckande är att samtidigt så har de beräknade bullernivåerna vid närbelägna bosättningar sjunkit. Tidigare fanns det några positioner där den kritiska nivån 40 dBA överskreds men inte nu längre. Mycket märkligt! Detta förhållande har framförts till Mark- och Miljödomstolar men utan att det på något sätt beaktats eller bemötts. Man hänvisar till att eventuella problem med buller får tas upp när väl driften är igång och då som ett tillsynsärende.

Erfarenheter från andra projekt visar att driva ett tillsynsärende är en hopplös kamp.  Det är mycket anmärkningsvärt att det på myndighetssidan inte finns vare sig kompetens eller vilja att kontrollera det underlag som lämnas av projektörerna. Man kan med rätta fråga sig om vi längre har ett rättssamhälle. När det gäller hanteringen av vindkraftprojekt är det en berättigad fråga tycker många berörda.

Åke Wikström

Rädda Vaberget – vindindustrin ödelägger natur och elförsörjning

Nästa område, som vindindustrin ska ödelägga i Sollefteå, är Vaberget. Enligt den av Länsstyrelsen erkända översiktsplanen har kommunen planerat för enstaka mindre verk och enligt den plan kommunen tillämpar är det stopp för ytterligare storskalig utbyggnad av vindkraft.

Exploatörer vill nu bygga 18 st 250 m höga verk men oavsett vilken plan kommunen tillämpar bör man rimligtvis säga nej. Det är dags för politikerna att ta ett eget ansvar för sina beslut och inte lägga över allt på länsstyrelsen (instruerad av regeringen att stödja vindkraft) och domstolen (tar politiska hänsyn, i strid med grundlagen).

Hittills har kommunen inte gjort några egna utvärderingar utan bara kopierat exploatörernas marknadsföringsmaterial som beslutsunderlag.

Boverket konstaterar i en rapport: ”I översiktsplanerna redovisas sällan eller aldrig analyser, avvägningar eller prioriteringar mellan olika allmänna intressen utan planerna tenderar till att enbart bli ett redskap för att hantera exploateringsintressen. … många kommuner genom sina översiktsplaner pekar ut exploateringsområden som är avsevärt större än vad som behövs för att tillgodose identifierade behov.”

Det är dags för kommunen att välja vad som är viktigast, exploatörerna och det internationella vindkraftskapitalet eller kommuninnevånarna och deras livsmiljö.

Hittills har den samlade vindkraftsindustrin gått med stora förluster, trots alla subventioner. Ju mer vindkraft som byggs desto sämre blir dess ekonomi. Kommuner, som satsat på egen vindkraft, har förlorat miljardbelopp.

Både värdefaktorn och utbytet minskar på grund av allt större andel överproduktion, som inte kan avsättas (negativa priser). Det kommer heller inte att finnas överföringskapacitet för det som byggs nu under hela dess korta livstid.

I och med att reaktorer stängs i södra Sverige minskar möjligheten att hantera reaktiv effekt och därför minskar den befintliga kapaciteten i stamnätet med tusentals MW. Att investerare ändå fortsätter att stoppa in pengar är obegripligt; det liknar flockbeteendet under fastighetsbubblan.

Nästa område, som vindindustrin ska ödelägga i Sollefteå, är Vaberget. Enligt den av Länsstyrelsen erkända översiktsplanen har kommunen planerat för enstaka mindre verk och enligt den plan kommunen tillämpar är det stopp för ytterligare storskalig utbyggnad av vindkraft.

Bild: Katarina Östholm

Exploatörer vill nu bygga 18 st 250 m höga verk men oavsett vilken plan kommunen tillämpar bör man rimligtvis säga nej. Det är dags för politikerna att ta ett eget ansvar för sina beslut och inte lägga över allt på länsstyrelsen (instruerad av regeringen att stödja vindkraft) och domstolen (tar politiska hänsyn, i strid med grundlagen).

Hittills har kommunen inte gjort några egna utvärderingar utan bara kopierat exploatörernas marknadsföringsmaterial som beslutsunderlag.

Boverket konstaterar i en rapport: ”I översiktsplanerna redovisas sällan eller aldrig analyser, avvägningar eller prioriteringar mellan olika allmänna intressen utan planerna tenderar till att enbart bli ett redskap för att hantera exploateringsintressen. … många kommuner genom sina översiktsplaner pekar ut exploateringsområden som är avsevärt större än vad som behövs för att tillgodose identifierade behov.”

Det är dags för kommunen att välja vad som är viktigast, exploatörerna och det internationella vindkraftskapitalet eller kommuninnevånarna och deras livsmiljö.

Hittills har den samlade vindkraftsindustrin gått med stora förluster, trots alla subventioner. Ju mer vindkraft som byggs desto sämre blir dess ekonomi. Kommuner, som satsat på egen vindkraft, har förlorat miljardbelopp.
Både värdefaktorn och utbytet minskar på grund av allt större andel överproduktion, som inte kan avsättas (negativa priser). Det kommer heller inte att finnas överföringskapacitet för det som byggs nu under hela dess korta livstid.

I och med att reaktorer stängs i södra Sverige minskar möjligheten att hantera reaktiv effekt och därför minskar den befintliga kapaciteten i stamnätet med tusentals MW. Att investerare ändå fortsätter att stoppa in pengar är obegripligt; det liknar flockbeteendet under fastighetsbubblan.
Exploatörerna kan däremot tjäna pengar och därför bedrivs en aggressiv marknadsföring för att ta bort det kommunala vetot. Det gäller att bygga innan bubblan spricker!

Företagen lockar med byapeng, för Vaberget 250000 kronor per år. Men den är baserad på uppblåsta kalkyler och inte alls garanterad. Markägare kan få 260000 per år och verk, men den samlade intäkten under verkens livstid räcker inte till mycket mer än återställning av marken.

Markägare borde vara betänksamma med tanke på risken för konkurs av förlustverksamheter. Men dessa belopp bleknar vid en jämförelse med den ökning av nätkostnaderna med hundratals miljoner kronor år som kan drabba kommuninvånarna.

Vi är många som i åratal varnat för den ödeläggelse av svensk elförsörjning som pågår. Den leder till ett funktionellt sämre och mycket dyrare elsystem, ökade koldioxidutsläpp, ökad användning av icke förnybara resurser och ett mindre hållbart elsystem.

/ Per Fahlén

Insändare TÅ Allehanda

Myter och sanningar om klimathotet

Här följer fem videos i turordning, som jag gärna rekommenderar att lyssna till! Elsa Widding beskriver på ett utomordentligt, intressant och vetenskapligt sätt myter och sanningar om det s.k. klimathotet och klimatalarmismen.

Hon efterlyser mer vetenskaplig kompetens både i den offentliga debatten och i den klimatpolitik som bedrivs. Hon nämner i sista videon bl.a. Gösta Petterssons bok ”Falskt Alarm”, och nätverket CLINTEL med 840 forskare världen över som kritiserar den okunnighet som klimatpropagandan bygger på.

Not.  Elsa Widding är civilingenjör, med 25 års erfarenhet från energibranschen.

/ A. Berglund

Stoppa vindkraften – ger ökade kostnader och mer CO2-utsläpp än kärnkraft

 

Replik på insändaren (TÅ 24 april 2020)  ”Stort stöd för utbyggnad av vindkraft – men kommunerna bör få de direkta fördelarna”.

Charlotte Unger Larsson, vd för Svensk Vindenergi, skriver i Tidningen Ångermanland att vindkraften växer så det knakar.
Detta är problematiskt för elsystemets funktion och ekonomi samt för miljön! Forskare på Chalmers: ”Om inte vindkraftsutbyggnaden stoppas så dras mattan undan för vattenkraften, som är stabilisatorn i den svenska elförsörjningen”. Vattenkraftens effektivitet minskar, slitaget ökar och ekonomin försämras. Det finns inte avsättning för vindkraftselen i Norrland och inte nätkapacitet att transportera den någon annanstans. ”Någon annanstans” ligger långt bort vilket medför stora överföringskostnader och förluster.

Den subventionerade överproduktionens reapriser kan även få konsekvenser för markägarna. Dessa är ansvariga för återställning av marken och fonderingarna för detta täcker inte de verkliga kostnaderna. Enligt Svensk Vindkraftsförening är många vindkraftsbolag illa ute. En orsak är skenande drifts- och underhållskostnader. Inte minst har turbinernas livslängd överskattats. Den uppskattas idag till bara 10-15 år.

Charlotte Unger Larsson hänvisar till Naturvårdsverket och Energimyndigheten. Men alla myndigheter har direktiv att stödja vindkraften. De ingår i en statlig marknadsföring där de och Svensk Vindenergi gått ut med vindkraftsreklam till hushållen. Även public service ingår: de förmedlar budskapet från särintressena utan någon kritisk granskning. I årtionden har politikerna ivrat för vindkraft och det är därför inte konstigt att människor, utanför de områden som drabbas av industrierna, har en positiv syn. Däremot finns ett stort motstånd bland de som berörs och därför måste sätta sig in i sakfrågan.

Slutligen upprepar Charlotte Unger Larsson flosklerna om ”hållbart” och ”klimatsmart”. Användningen av odefinierade begrepp av den typen vilseleder läsaren. I förhållande till kärnkraft ger el från vindkraft ökade koldioxidutsläpp, ökad användning av icke förnybara resurser, ett mindre hållbart elsystem och ökade kostnader.

Per Fahlén

Kostsamt misstag att avveckla kärnkraften. Debattartikel i SvD

Debattartikel i SvD den 17 mars 2020

Ett ersätta kärnkraft med vindkraft energimässigt kostar stora summor och medför betydande negativa miljökonsekvenser. Det skriver flera ledamöter i Kungl. Ingenjörsvetenskapsakademien.

Publicerad 2020-03-17

DEBATT | ENERGIPOLITIK

Sverige har under lång tid haft ett väl genomtänkt, väl fungerande och kostnadseffektivt elsystem, som levererat säker el med små miljökonsekvenser baserat på vatten- och kärnkraft. Energiöverenskommelsen stakar ut en ny väg för det svenska elsystemet utan konsekvensanalys. Det saknas behovsanalys beträffande effekt och energi med fördelning i tid och rum. Det saknas även funktionskrav avseende stabilitet, elkvalitet, leveranssäkerhet et cetera samt specificerade miljökrav och jämförelser av alternativa systemlösningar och systemkostnader.

Omställningen motiveras med luddiga formuleringar som att sol och vind ger el som är ”miljövänlig”, ”hållbar”, ”förnybar”, ”utsläppsfri” och ”fossilfri”. Begreppen är odefinierade och säger ingenting om miljöegenskaperna för sol och vind. Livscykelanalyser över miljö och ekonomi visar tvärtom att i förhållande till kärnkraft ger vindkraft ökade koldioxidutsläpp, kraftigt ökad användning av icke-förnybara resurser, negativa lokala miljökonsekvenser samt avsevärt ökade totala elkostnader (sannolikt mer än fördubblade). Men beräknade värden ger troligen en underskattning eftersom vindkraftverkens verkliga livslängd visat sig vara betydligt kortare än kalkylvärdena 20–25 år. En stor studie redovisar en medellivslängd av 15 år för landbaserade och 12 år för havsbaserade verk. Till detta kommer stora miljökonsekvenser för den stora ombyggnad av hela elsystemet som storsatsningen på vindkraft kräver. Dessutom ökar miljöbelastningen per kilowattimme för existerande kärn- och vattenkraft eftersom dessa ”tvingas” dra ner på produktionen när det blåser mycket.

Ett elsystem baserat på en stor andel sol- och vindkraft är inte långsiktigt hållbart om man ser till hur mycket el som produceras under ett kraftverks livstid och den energi som åtgår för dess tillverkning och avveckling. Förhållandet mellan dessa energimängder kallas EROI (energy return on investment; all energi omräknad till el). För ett samhälle av svensk modell anses kravet vara att EROI är minst 7, det vill säga kraftverket skall under sin livstid generera sju gånger mer el än vad som gick åt för dess tillverkning och avveckling. Solel ger ett värde på systemnivå på endast 1,6, vindkraft ligger kring 4 medan kärnkraft ligger runt 75. I Sverige kan värdet för vindkraft försämras ytterligare eftersom merparten av utbyggnaden sker i Norrland, där behov saknas. Detta kräver stora investeringar i nya kraftledningar och stabiliseringssystem. Den långa transportsträckan till elbehoven i söder medför förluster och negativa miljökonsekvenser.

Vindkraft är en areell näring och vindindustrierna kräver stora ytor även för vägar och kraftledningsgator och de får en mycket stor inverkan på den lokala miljön (se bild ovan). De dominerar landskapsbilden och påverkar livsmiljön för människor, fåglar och djur negativt. Bullerstörningar sprider sig över stora ytor; infraljud kan mätas på flera mils avstånd (de tillämpade riktlinjerna saknar relevans för vindkraftsbuller). Över hela landet protesterar människor mot utbyggnaden och många upplever att rättssystemet satts ur spel för att underlätta för vindkraften.

Kärnkraften avvecklas inte av miljömässiga eller ekonomiska skäl. Politikerna har agerat för att göra kärnkraften olönsam genom straffskatter, förbud mot utnyttjande av spillvärmen, strypta forskningsmedel, planeringsförbud et cetera. Samtidigt har sol och vind fått stora subventioner (till exempel i form av elcertifikat), forsknings- och demonstrationsmedel och en massiv marknadsföring med offentliga medel. Den svenska kärnkraften, drygt 60 terawattimmar, byggdes på cirka tio år och den har varit extremt lönsam för staten och det svenska samhället. Notabelt är att värdet av anläggningar med lång livslängd, till exempel kärnkraft, kraftigt undervärderas med traditionella ekonomiska metoder.

Det hävdas ofta att vindkraftsutbyggnaden sänker elpriset och det är en naturlig följd av att mata in subventionerad el på en övermättad marknad. Däremot sjunker inte elanvändarnas kostnader; tvärtom har elkostnaderna i Sverige ökat kraftigt under senare år. Mycket på grund av skatter men till en betydande del på grund av certifikat och ökade nätkostnader (som vindkraften inte betalar för). Sverige har gått från att ha bland världens lägsta totala elkostnader till att nu snabbt närma sig Europatoppen. Vindkraftsländerna Danmark och Tyskland har Europas i särklass högsta elkostnader och mycket stora koldioxidutsläpp från sin elproduktion (kärnkraftslandet Frankrike har elkostnader som är mindre än hälften av Tysklands och en bråkdel av Tysklands koldioxidutsläpp). Ju mer vindkraft som byggs desto sämre blir dess ekonomi och desto större blir de negativa miljökonsekvenserna!

Kärnkraften har en helt annan funktionalitet än sol- och vindkraft. Den kan leverera effekt och energi på rätt plats och i rätt tid samt producera och konsumera reaktiv effekt och bidra till stabilisering av elnätet. Inget av detta klarar vindkraften! För att ersätta kärnkraft med vindkraft energimässigt krävs tre gånger så hög installerad effekt, ett nytt elsystem samt ny balanskraft och/eller lagring. Allt detta kostar stora summor och det medför betydande negativa miljökonsekvenser.

Per Fahlén
professor emeritus energi och miljö, Chalmers tekniska högskola, ledamot i IVA (Kungl. Ingenjörsvetenskapsakademien)
Enno Abel
professor emeritus installationsteknik, Chalmers tekniska högskola, ledamot i IVA
Claes Bankvall
före detta vd SP, Sveriges tekniska forskningsinstitut, ledamot i IVA
Harry Frank
före detta forskningschef ABB Corporate Research, ledamot i IVA och KVA
Tomas Hallén
före detta teknisk direktör Akademiska Hus AB, civilingenjör, teknologie doktor hc, ledamot i IVA
Åke Wikström
före detta vice vd, Iggesunds Bruk och Kamyr AB, ledamot i IVA

Energiöverenskommelsen
2016 enades fem partier, S, MP, C, M och KD, om en energiöverenskommelse. Den innebär att målet är 100 procent förnybar energiproduktion 2040. Kompromissen innebär dock inget förbud mot kärnkraft efter 2040.
En ökad framtida, förmodad energianvändning har fått den politiska oppositionen att vilja skruva på energiöverenskommelsen, mot en mer kärnkraftsvänlig riktning. M och KD har därför hoppat av överenskommelsen. TT

Sorgligt, mycket sorgligt

Sorgligt, mycket sorgligt!

De svenska vindkraftsbolagen har stora problem och de utländska investerarna med guld i ögonen är beredda att kasta sig över de norrländska skogarna för att roffa åt sig de marker de kommer över. Men detta är ingenting som Sollefteå kommuns politiker och tjänstemän bryr sig om. De fortsätter sin envisa kamp att bebygga hela kommunen (läs Västra) med vindkraft, trots att folkopinionen tydligt har vänt till att helt fördöma vindkraftsexploateringen.

Åtta personer från  Sollefteå och Kramfors har gjort en resa till Skottland för att se och tillgodogöra sig mer om hur ”man kan dra nytta av vindkraftverken.”

”De hade bland annat gjort ridvägar, gångvägar och cykelvägar kring kraftverken  som lockade turister, berättar Erik Löfgren.” 

Ska man skratta eller gråta?

Foto. Lånat från Sollefteå kommuns hemsida.

”I Kramfors och Sollefteå finns det i dag cirka 120 vindkraftverk, men den siffran kommer att öka drastiskt inom de närmaste åren. I de två kommunerna planeras det för 230 nya vindkraftverk.

Därför bestämde sig projektet ”Vindkraft – generator för hållbar utveckling” att skicka i väg representanter från kommunerna, Sollefteåforsens AB, Höga Kusten Destinationsutveckling AB och Vattenfall Vindkraft till Skottland för att besöka Europas näst största vindkraftverk, Whitelee Windfarm för att se hur de gör som för att dra nytta både regionalt och lokalt av vindkraftverken.

– Vi var åtta personer som besökte Whitelee besökscentrum för att inspireras hur de hade gjort som. Vi kollade på hur man kan dra nytta av vindkraftverken. De hade bland annat gjort ridvägar, gångvägar och cykelvägar kring kraftverken  som lockade turister, säger Erik Löfgren i Allehandas artikel.”

Låst artikel TÅ Allehanda.

Sollefteå kommuns hemsida.

Arbetet med fortsatt vindkraftsutveckling i kommunen har pågått minst ett par år genom ett samarbete mellan kommunen och Energimyndigheten. Det projekt som omnämns i artikeln, som nu avslutats, har drivits med pengar från Energimyndigheten. Verksamheten fortsätter nu i företaget Energidalen med ett enda syfte att förstöra all natur och turism i vår kommun.

http://energidalen.nu/ 

Som sagt.  Sorgligt, mycket sorgligt.

Den sista striden om Flakaberget

När Sollefteå kommuns nya översiktsplan, som förbjuder ny storskalig vindkraft innan en ny energiplan har antagits, beslutades av kommunfullmäktige hösten 2017 var lyckan stor. Vi gamlingar är ju erkänt godtrogna så givetvis svalde jag även de politiska partiernas utfästelser (i TÅ Kan Du lova) att det inte skulle bli någon mer vindkraft i kommunen. Självklart litade jag på politikernas löften. Och på att planen skulle följas. Varför antogs den annars? Tänk så bra, nu kunde även barnbarnen få växa upp i denna vackra, fridfulla natur.

Detta hände sig för ca 2,5 år sedan och i dag ser vi i stället en situation med en våldsam vindkraftmobilisering i hela kommunen. Skräckexemplet framför andra är Flakabergsindustrin, en ny exploatering med 280 m höga vindkraftverk. 280 m!!

Mittvind AB, det ansvariga bolaget, som nu annonserat om samråd, påstår i utskicket till närboende att det inte bedöms föreligga några ”oförenligheter med gällande översiktsplan”.

Men denna exploatering bryter mot översiktsplanen på 3 punkter:

1. Nej till ny storskalig vindkraft tills en ny energiplan har antagits
2. Skydd längs älvdalarna
3. Skydd för ett område, som skall utredas som framtida Riksintresse Friluftsliv.

Flakaberget omfattas av samtliga dessa skydd.

Av detta påstående från Mittvind kan ingen annan slutsats dras än att företagets bedömningsförmåga ligger på en oroväckande låg nivå.
Om Mittvind får politikernas tillstånd att exploatera Flakaberget så kan vi alla, var vi än bor i denna kommun, en dag hamna i samma situation som de människor längs Fjällsjöälven, som nu hotas av inte bara Flakabergsindustrin utan även de redan tillståndsgivna Ranasjö och Salsjö vindindustrier.

Så länge Mammon styr och det finns giriga markägare, som är beredda att arrendera ut sina marker till vindpatronerna, så länge kan detta hända var som helst i denna kommun. Exploateringslystna, rovgiriga företag från hela världen flockas nu likt dräglande gamar kring våra höjdområden. Skall vi bara stå med mössan i handen och titta på när dom ockuperar berg efter berg? Dessa berg, vars skogsupplevelser delvis ”förstörts” av skogsbruket, rymmer ändå en rikedom av orörda myrar, floar blötstråk, kantzoner med gammelskog, branter och hällmarker! Det är en sann fröjd att uppsöka dessa högt belägna myrar och plocka hjortron och senare vitfrostiga tranbär eller bara vandra omkring och njuta av stillheten, dofterna, färgerna och tystnaden. Vilken lycka är det inte att där i gudomlig frid bara sitta ner på en trädstam och njutningsfullt planera för hur trattkantarellerna runt omkring bäst skall angripas. Snart kan allt detta vara ett minne blott.

Flakabergsexploateringen känns som sista striden. Förloras den är det ”fritt fram”. Förloras den är även tron på politikerna och deras löften borta.

Du, som tycker att nu får det vara nog, kom till  Mittvinds samråd på Marcusgården i Näsåker 25/2 kl. 17.00!

/ Brita Isaksson, Röån

 

Rädda Flakaberget från vindkraft

Sollefteå kommun antog 28/8 2017 en ny översiktsplan och enligt den ska ingen ny storskalig vindkraft tillåtas i kommunen innan en ny energiplan har antagits. Ev. kan förtätning tillåtas. Förutom denna generella ståndpunkt ska ny storskalig vindkraft definitivt inte tillåtes i zoner längs älvdalarna och i ett område som är planerad för kommande RI (riksintresse) friluftsliv.

En storskalig vindindustrialisering av Flakaberget strider mot detta eftersom Flakaberget ligger just i det ”förbjudna” området.

Ändå stövlar Mittvind nu vidare i tillståndsprocessen för en exploatering av Flakaberget. Bolagets mutförsök av Norrmoflo byalag gick ju inte bra men bolaget har tydligen nu funnit markägare, som är beredda att sälja sig. Att det redan fanns en starkt drivande markägare är känt, men tyvärr verkar han nu  ha lyckats ragga ihop några hugade medlöpare. Vad gör man inte för pengar? (Ska han polisanmäla mig igen nu?…För detta?)

Flakaberget är den sista av en lång rad vindexploateringar som på sistone har stuckit upp sitt fula tryne och det känns som om det finns krafter, som styr tågordningen, krafter inom kommunens näringslivsplanering och Energidalen kanske, som drar i trådarna. Hur stämmer alla dessa projekt överens med politiken……. med demokratin?

Men kanske kan Hamre vara värt en mässa?

Aktuella projekt, som fordrar kommunens JA (kommunala vetot) är förutom Flakaberget, ändringstillstånd Vaberget, ( wpd Onshore Vaberget AB (wpd) och Eolus Vind AB (Eolus), ändringstillstånd för Knäsjöberget (Kabeko) och ändringstillstånd för Sörlidberget (Kabeko)

Beträffande Ranasjö och Salsjö har Flodin/Arise haft en annan strategi för uppgradering av dessa projekt medelst ”Layoutsamråd”. Om bolaget håller sig inom erhållet tillstånd så kan bolaget få genomföra vissa ändringar. Viktigast verkar det här vara att hålla totalhöjden. Om den inte överskrids så har länsstyrelsen nu beslutat att godkänna Arises ”layout” innebärande att några verk tas bort medan de återstående blir kraftigare (men alltså inte högre). Medelst detta förfarande slipper Flodin/Arise att ansöka om ändringstillstånd och de rundar därmed det kommunala vetot. Av beslutet, som nyligen togs, framgår att de nya verken riskerar att överskrida tillåten skuggtid på ett antal fastigheter, något som skall kompenseras genom skuggbegränsningar på berörda verk. (!)

Dessa ”samråd” hölls mellan länsstyrelse och Arise. Berörda lokalbor var inte inbjudna att deltaga.

Arise med bl.a. Maud Olofsson i styrelsen har ännu ett vindindustriprojekt på gång, Finnåberget. Den industrin fick inte MPDs tillstånd och Arise överklagade därför det beslutet till MMD. Nyligen kom domen och i den återförvisades ärendet till MPD. MMD menade att MPD skulle gå igenom hela MKBn och inte bara de delar, som berörde rennäringen. MPD tyckte i sitt avslag, ngt förenklat, att det räckte med att konstatera att rennäringen( företrädesvis Jijnjevaerie), skulle få problem om Arise byggde Finnåberg. Med detta konstaterat var det onödigt att gå igenom hela MKBn.

MMD, som ansåg att vindkraft och rennäring kunde samexistera, tyckte dock att målet skulle prövas i dess helhet vid MPD. Bolagets uppfattning däremot var att domstolen trots det, som första instans, ska pröva tillståndsansökan i dess helhet samt, om tillstånd lämnas, bestämma villkor för verksamheten. Bolaget ville enkelt uttryckt att MMD skulle köra över MPD och bevilja tillstånd. MMD fann vid en sammantagen bedömning av alla de olika intressen som måste övervägas vid en tillståndsansökan, att målet i dess helhet ska prövas av MPD som första instans. Rättssäkerhetsaspekten väger tyngre än intresset att få målet snabbt avgjort. Målet ska därmed med hänsyn till instansordningens princip, återförvisas till MPD för vidare handläggning. Det var en knepig dom att förstå. Den går att överklaga till MÖD. Storhöjden 2 är ett annat Kabekoprojekt som fått avslag av MPD, medan Storhöjden 1 fått tillstånd efter överklagan till MÖD.

Vidare i ”pipeline” ligger hela Viking. ”Viking” är namnet på fem vindindustrier, som ligger nära varandra ovanför Lungsjön: Björkvattnet(Flodin), Stobrännkullen(Flodin), Isbillen(Flodin), Hocksjö (Jämtkraft) och Nallkullen(Flodin). Av dessa är Björkvattnet , Storbrännkullen och Isbillen klara medan Hocksjön är överklagad (igångsättningstiden) och Nallkullen inte har begärt tillstånd från MPD än. Kanske vill Flodin att allt är klart innan han sätter igång.

Alltid denne Flodin. Sedan hans tid som styrelseordförande i Kabeko 2009 har det bara gått utför. Förutom alla sina projekt i ”Viking” har han Salsjö och Ranasjö på sitt samvete och har hela tiden ”vabbat” Flakaberget pga den exploateringens stora betydelse för genomförandet av Sasjö/Ranasjö.

Men nu gäller det alltså först Flakabergets samråd. Alla kan och bör gå på samrådet och har rätt att ställa frågor.

Plats: Marcusgården, Näsåker. Tid: 25 feb.  17.00-20.00

/ Brita Isaksson

Vindkraft kan orsaka konkurs för markägare