Nedmontering av vindkraftverk. Riskfyllt markägande.

”I samband med några möten i våras, bland annat i Lycksele, blev det mycket diskussion om vindkraft. En av de saker som kom upp var frågan om det finns tillräckliga ekonomiska säkerheter för efterbehandling av vindkraftparker. De som tog upp saken hävdade med bestämdhet att de pengar vindkraftbolagen måste avsätta enligt tillstånden inte täcker de verkliga kostnaderna för att montera ned en vindkraftpark.

Jag måste erkänna att jag var ganska skeptisk till påståendet. Att beräkna kostnaden för att montera ned ett vindkraftverk förefaller betydligt lättare än att beräkna vad det kostar att städa upp ett stort gruvområde med svåröverblickbara föroreningar. Men jag tänkte att jag måste ta frågan på allvar och började kolla.

Efter att ha läst de två studier som gjorts i Sverige under de senaste åren när det gäller kostnader för att montera ned vindkraftverk är tveksamheten bortblåst – de ekonomiska säkerheterna är otillräckliga och glappet är förvånansvärt stort. Den ena rapporten kommer fram till en genomsnittlig kostnad för efterbehandling på 570 000 kronor den andra räknar med 700 000. Detta kan då ställas mot de ekonomiska säkerheterna som krävts i tillståndsbeslutet. Under 2010 till 2012 låg dessa i de allra flesta fall på 300 000 eller strax däröver. Det innebär ett att det i vart fall är mellan 700 miljoner och 1,1 miljarder som saknar täckning bara för vindkraftverk byggda under dessa år. Då är ändå kraven på efterbehandlingen lågt ställda. Exempelvis finns i de beslut som tas idag inga regler om att elkablarna måste plockas upp ur marken.

Den andra saken som jag tittade på var om markägare kan bli sittande med en del av efterbehandlingsansvaret. Till min förvåning är det i alla fall en reell risk. Det går att skriva avtal om markarrende på ett sådant sätt att vindkraftbolagets ansvar för efterbehandling är begränsat.

Det här tycker jag är viktigt på två sätt. För det första gäller det för kommuner, markägare m fl att bevaka vilka ekonomiska säkerheter som sätts i tillstånden. Även om dagens ägare framstår som ekonomiskt stabila går det inte att säga vem som kommer att äga vindkraftparken den dag det är dags för nedmontering. Markägare har också anledning att mycket noga läsa avtal med vindkraftbolag för att inte utsätta sig för ekonomiska risker.
För det andra visar detta att gruvbranschen inte är ett isolerat exempel på att de ekonomiska säkerheter som krävs enligt miljöbalken är otillräckliga, vilket är anmärkningsvärt. Jag vet inte hur många gånger jag har hört det sägas att miljöbalkens regler för ekonomisk säkerhet i alla lägen ska garantera att det finns pengar till efterbehandling.

Hade det inte varit för de kunniga och engagerade mötesdeltagare i bland annat Lycksele som tog upp den här frågan så hade jag inte tagit mig att titta närmare på detta. Nu kommer jag att kunna ta upp den här saken i samband med morgondagens möte i Sorsele. Så än en gång har jag anledning att tacka alla de personer som bidrar med kunniga synpunkter och intressanta frågor i samband med mötena om Norrlandsparadoxen.

Om någon själv vill läsa rapporterna så heter de så här:

Nedmontering av vindkraftverk och efterbehandling av platsen
Uppsala universitet och Energimyndigheten
Vindkraftverk – kartläggning av aktiviteter och kostnader vid nedmontering, återställande av plats och återvinning
Rapport från Energimyndigheten i samarbete med Svensk vindenergi 2009″

/ Av Arne Müller i ”Norrlandsparadoxen” / Facebook.

Mer om detta: http://snurrigt.vildavastra.se/?p=3340

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.